Stilla Havet ska korsas!

Publicerat i: Allmänt, Foton djur galapagos, segling stilla havet

Den längsta färden – överseglingen över Stilla havet

 

Det var juni och vi hade varit på Galapagos i två veckor, riktigt fantastiska två veckor! Vi och några andra långseglare gjorde oss beredda mentalt, fysiskt, byråkratiskt och praktiskt. Det är den längsta etappen, utan möjlighet för landstigning, för de flesta jordenruntseglare. Vi räknade med tre till fyra veckor på havet.

 

Vi sa adjö till alla sjölejon, fregattfåglar, albatrosser, blåfotade sulor m.fl. unika och roliga djurarter där. Byråkratin krävde lite extra krut liksom det att fylla på alla förråd ned diesel, vatten och mat. Dieseln anlände med små båtar i stora och oljiga 100-liters fat som baxades ombord på båten där vi låg för ankare i Wreck Bay på ön San Christobal. Vi baxade i 440 lit i tankarna samt fyllde våra nyinköpta extradunkar som vi band fast vid relingen. Vatten kom på samma sätt och våra 600 liter i två tankar fylldes. Mera dricksvatten i 5liters plastdunkar stuvades under durkarna, utifallatt... 

 

Konserver, torrfoder, färska grönsaker, koksnötter, frukt och kött stuvades sedan i kylskåp och i alla tänkbara utrymmen samt i nät som placerades både ute och inne. Vi började känna oss klara. Av tre båtar som gjorde sig redo var vi först ut och sedan startade de andra två bara dagarna efter oss. Vi hade beslutat att ingå i ett kommunikationsnät med dem via kortvågsradio och hålla kontakten en gång per dygn.

 

Namnet "Stilla havet" förpliktigar tyckte vi och tänkte oss en stilla översegling och såg oss själva fukta våra torra, spruckna läppar med vårt bunkrade färskvatten och hälla hinkar av svalt havsvatten på våra solheta kroppar i den gassande solen.  Detta var vad vi både läst och hört...

 

Så blev det inte! Vi hamnade i ett "blåshål" med friska kulingvindar som byggde hög korsande sjö. Detta blåshål fastnade vi i under hela två veckor. Det blev till att hålla i sig och parera för brytande vågor i stället för att lojt gassa fram i stilla mak. Överfarten tog oss, tack vare kulingen, bara 18 dagar! 

 

När vi äntligen siktade Fatu Hiva i Marquesas (ön där Tor Heyerdahl bodde ett år) och såg fram emot att få kasta ankare i en lugn vik och fira vår prestation läppjandes vår kylda bubbelflaska, fick vi istället en stormby över oss och det blev till att sitta ankarvakt hela natten. Bubbelflaskan passerades tillbaka ner i kylskåpet. Nästa dag sken solen igen och vinden hade bedarrat. Vi befann oss mitt i paradiset; Franska Polynesien.

 

På morgonen kom två ganska tandlösa infödingar ut till oss, paddlandes en kanot av typen urholkad trädstam. De hade kanoten fylld med färsk frukt och egentillverkade snickerier. De ville byta grejer med oss, helst ville de ha fiskedon men hemskt gärna ville de också ha lite rom. Vi hade förberett oss på byteshandel och de fick praktiska verktyg, fiskelinor och krokar m.m. När vi sedan gav dem en halv flaska rom blev de galna av glädje och lastade ur hela innehållet av frukt från sin kanot på Ambikas däck, inklusive en vackert snidad träfigur som vi satte upp på maststöttan i salongen, där den sedan suttit som maskot hela resten av resan.

 

Den blåfotade sulan finns bara på Galapagos

Observera att krabborna, också från Galapagos, inte är kokta